J-Leagues första år med höst-vår-säsong: Utmaningen mot världsstandard och transfermarknaden

FOOTBIZ

10 augusti 2026 · Shinya Kizaki

J-Leagues första ”höst-vår-säsong” någonsin har fått en smidig start.

J-League har konsekvent tillämpat ett ”vår-höst-system” (med säsongsstart i februari eller mars) sedan grundandet 1993, men efter 2025 års säsong sattes en punkt för detta ochfrån och med säsongen 2026-27 infördes ett "höst-vår-system"(med säsongsstart i augusti).

Den 7 augusti höllsöppningsmatchen på Japan National Stadium mellan Yokohama F. Marinos och Kashima Antlersdär 63 960 åskådare närvarade, vilket slog rekordet för högsta publiksiffra för en ligamatch i J-League.

Dessutom noterade J1 totalt 304 292 åskådare under den första omgångens 10 matcher, vilket slog rekordet för flest åskådare per omgång i J1. Man lyckades framgångsrikt kanalisera fotbollsfebern i Japan, som växte under VM 2026 i Nord- och Centralamerika, direkt till J-League.

April 2024, FC Tokyo mot Kashima Antlers på Japan National Stadium.

Foto: Syced · CC0

I fotbollens hemland Europa är "höst-vår-systemet" dominerande, och även i Asienbytte AFC Champions League till "höst-vår-system" från och med säsongen 2023-2024.

För att inte lämnas utanför världens mainstream var en övergång till "höst-vår-system" även för Japan en brådskande nödvändighet. Förutsättningarna för att kunna konkurrera med de europeiska ligorna är äntligen på plats.

J-League har lanserat "världsstandard" som ett nytt slagord, och en stark vilja att höja affärsmässigheten i hela ligan sprider sig.

Ett representativt exempel på detta är "ökade intäkter från övergångssummor".

Under de senaste 20 åren har antalet japanska spelare som flyttar från J-League till europeiska ligor ökat stadigt, och det sägs nu finnas över 80 spelare i Europa som är aktuella för det japanska landslaget.

I det japanska landslaget under VM 2026 var 23 av 26 spelare verksamma i Europa (de enda spelarna från J-League var målvakterna Keisuke Osako och Yuya Hayakawa samt försvararen Yuto Nagatomo). Utan tvekan är de japanska spelarnas flytt till Europa en styrka för det japanska landslaget.

OS i Paris 2024, det japanska U-23-landslaget i en ring inför matchen mot Spanien.

Foto: Kilyann Le Hen · CC BY 4.0 · beskuren

Det finns dock aspekter som J-League inte kan glädjas åt förbehållslöst. För de flesta övergångar är övergångssumman noll, eller så stannar den vid omkring 100 miljoner yen.

Under 2010-talet ansågs 100 miljoner yen vara ett bra pris, men runt 2020 började missnöjet växa. Detta eftersom det blev allt vanligare att spelare som flyttade till Europa för omkring 100 miljoner yen tog klivet vidare två eller tre år senare för övergångssummor på omkring en miljard yen.

Enligt spelarnas vittnesmål skiljer sig spelnivån i J-League inte nämnvärt från den i Belgien eller Danmark. Ändå är det stor skillnad på övergångssummorna man får när spelare säljs.

Man kan inte låta sig köpslås med för billigt i all evighet. Nu utmanar många J-klubbar sig själva för att höja marknadspriset på spelare.

Ett exempel som gett hopp till den japanska sidan är Kota Takais flytt till Tottenham. sommaren 2025flyttade Takai från Kawasaki Frontale till Tottenham för en övergångssumma på 5 miljoner pund(cirka 1 miljard yen enligt dåtidens växelkurs).

Han hade tidigare fått anbud från andra klubbar, men Frontale höll hårt på sin prislapp och släppte inte Takai enkelt. Den självsäkra inställningen ledde till en av de högsta övergångssummorna i J-Leagues historia.

Efter finalen i Emperor's Cup 2023 firar Kawasaki Frontale segern.

Foto: RuinDig / Yuki Uchida · CC BY 4.0 · beskuren

Men ur ett helhetsperspektiv fanns det också lärdomar att dra av det exemplet. Det är bara klubbar i världstoppen, såsom de i Premier League, som har råd att betala övergångssummor över marknadspris. Det är inte lätt för japanska spelare att få speltid där.

J-klubbarna lär sig också av den europeiska transfermarknaden, och det har blivit vanligt att sätta in en "vidareförsäljningsklausul" (sell-on fee) så att klubben kan få en del av övergångssumman när spelaren flyttar till en annan klubb i framtiden. Den normala nivån ligger på mellan några procent och 10 procent.

För att generera intäkter genom en "vidareförsäljningsklausul" måste spelaren prestera väl i sin nya klubb. Nivån på klubben man flyttar till är också extremt viktig.

För att maximera spelarens karriär måste klubben överväga balansen mellan "övergångssumma" och "nivån på den nya klubben".

Ryunosuke Sato, som i somrasflyttade från FC Tokyo till Valencia i den spanska förstadivisionen för 4 miljoner euroär troligen ett exempel där man tagit hänsyn till just den balansen. Det sägs att det fanns klubbar som erbjöd en högre övergångssumma än Valencia, men att man inte accepterade de buden.

Om Ryunosuke Sato får det genombrott i Spanien som förväntas, bör han bli en ny förebild för J-klubbarna.

Säsongen 2023-24, Valencia mot Barcelona på Mestalla.

Foto: Anidae · CC BY-SA 4.0 · beskuren

Det finns naturligtvis ett motstånd från europeisk sida mot att J-klubbarna nu intar en mer självsäker hållning gällande övergångssummor.

Carlos Aalbers, teknisk direktör för den holländska förstaklubben NEC Nijmegen, som tidigare värvat många japanska spelare, påpekar: "Övergångssummorna för japanska spelare har stigit över rimliga priser och J-Leagues attraktionskraft håller på att avta."

Men i förhandlingar ingår "strid". Om man viker sig för klagomål om att priset "inte är skäligt" kommer man alltid att bli nedprutad.

I och med säsongsbytet vill vi accelerera rörelsen för att höja marknadspriset på spelare i hela J-League ytterligare.