FootBiz nyhetsbrev #198: Europas nästa stora fotbollshandel sker i norr

FootBiz har ett nytt hem. Besök den nya FootBiz-webbplatsen

I åratal var hierarkin för spelarhandel inom europeisk fotboll relativt lätt att förstå.

Portugal utvecklade och importerade talanger innan de såldes vidare till Europas rikaste ligor, Nederländerna gjorde något liknande och Belgien anslöt sig i allt högre grad till dem.

Marknader i en annan region är nu omöjliga att ignorera.

Europas nästa stora fotbollshandel sker i norr

Enligt FIFAs senaste internationella övergångsdata, tog danska klubbar emot 194 miljoner US-dollar i övergångsavgifter under 2026 års mittfönster. De spenderade bara 70,8 miljoner US-dollar.

Svenska klubbar genererade ytterligare 117 miljoner US-dollar, efter att ha spenderat 31,7 miljoner US-dollar.

Sammantaget producerade dessa två länder därför cirka 311 miljoner US-dollar i internationell övergångsintäkt mot 102,5 miljoner US-dollar i utgifter.

Och banan accelererar. Antalet utgående internationella övergångar från Danmark ökade med 22 % jämfört med motsvarande period ett år tidigare.

Sveriges ökade med 36,2 %.

Om dessa inte är enorma fotbollsekonomier, håller de på att bli enormt produktiva fotbollsmarknadsplatser.

Klubbar som FC Nordsjælland, FC Midtjylland, FC Köpenhamn, Brøndby, Malmö, Hammarby och Djurgården intar i allt högre grad en särskilt värdefull position i fotbollens globala leveranskedja.

De kan rekrytera spelare innan Europas största ligor är beredda att ta risken och kan ge meningsfulla speltid i förstalaget tidigare. De kan köpa på marknader där Premier League- eller Bundesligaklubbar antingen inte kan eller vill verka lika effektivt, och när dessa spelare lyckas kan de sälja in i en helt annan värderingsmiljö.

Modellen kräver inte nödvändigtvis att man hittar nästa 100 miljoner euro-spelare. Den kräver att man upprepade gånger förvandlar relativt billig rekrytering till tillgångar värda 5, 10, 15 och 20 miljoner euro.

Det extraordinära är hur stor den verksamheten nu har blivit. Danmark genererade mer internationell övergångsintäkt under perioden än Turkiet, Argentina, Skottland, Polen eller Serbien. Sverige genererade mer än Argentina.

Och Skandinavien är inte ensamt.

Belgiska klubbar tog emot 515 miljoner US-dollar medan de spenderade 258 miljoner US-dollar. Nederländska klubbar tog emot 405 miljoner US-dollar medan de spenderade 170 miljoner US-dollar. Österrike tog emot 187 miljoner US-dollar mot 53,2 miljoner US-dollar spenderade.

Det utvecklas i praktiken en andra europeisk fotbollsekonomi under de rikaste ligorna. England, Spanien, Italien och Tyskland förblir enorma konsumenter av talang.

Belgien, Nederländerna, Skandinavien och i allt högre grad andra mindre europeiska marknader håller på att bli leverantörer.

För ägare förändrar det vad en fotbollsklubb på en liten marknad kan vara. Nu behöver sändningsintäkter inte nödvändigtvis avgöra dess ekonomiska tak.

Spelarna kan göra det.

Vad är ett Ligue 2 FC Nantes faktiskt värt?

Waldemar Kita köpte FC Nantes för cirka 10 miljoner euro 2007.

Nästan två decennier senare framstår en försäljning nu mer rimlig än den gjort på åratal.

Tidigare denna månad bekräftade Nantes president offentligt att han har tre förslag på att förvärva klubben.

Han ville inte identifiera budgivarna, med hänvisning till konfidentialitetsavtal, och avfärdade specifikt rapporter om att ett bud kom från brittiska investeringsfonder.

Nantes degraderades i maj och spelar nu i Ligue 2.

Kita sa till Presse Océan att han har spenderat cirka 200 miljoner euro under sitt ägarskap, cirka 10 miljoner euro per år, utan att tjäna pengar på klubben.

Vad är potentiella köpare egentligen intresserade av när de köper FC Nantes?

Den omedelbara finansiella tillgången är inte särskilt attraktiv. TV-intäkterna i Ligue 2 är blygsamma. Fransk professionell fotboll har i bredare bemärkelse tillbringat flera år med att hantera en djupt orolig inhemsk sändningsmarknad.

Nantes äger inte heller sin arena.

Men fotbollsklubbar värderas inte enbart utifrån nästa års kassaflöde. Nantes har vunnit det franska mästerskapet åtta gånger och representerar en av Frankrikes största städer.

Den har en akademi med internationellt rykte och en historia av att producera spelare som Didier Deschamps, Marcel Desailly och Claude Makélélé, och det finns bara ett begränsat antal fotbollsinstitutioner av den storleken tillgängliga att köpa.

Den bristen hjälper till att förklara varför värderingar inom fotboll kan bete sig annorlunda än värderingar i konventionella företag.

Kita säger att han inte har bråttom, men hans språk har förändrats.

Efter Nantes degradering erkände han att han ifrågasatte sin egen position och föreslog att en ny ägare skulle kunna föra med sig "en annorlunda vision" och "ny momentum".

Efter nästan 20 år låter det betydligt mer som en säljare än det brukade göra.

Atalantas spelfabrik närmar sig 800 miljoner euro i kapitalvinst

Det finns klubbar som säljer spelare för att de behöver pengar.

Och det finns klubbar som har förvandlat försäljning av spelare till en industriell process. Atalanta hör definitivt hemma i den andra kategorin.

Denna sommar gav ännu ett anmärkningsvärt exempel. Akademiprodukten Marco Palestra anslöt till Chelsea för ett paket värt 60 miljoner euro, inklusive 3 miljoner euro i bonusar, där Atalanta behåller en andel på 10 % vid en framtida försäljning.

Palestra anslöt till Atalanta när han var tio år gammal, i praktiken utan förvärvskostnad. Han utvecklades genom akademin, spelade för Atalantas U23-lag i Serie C, gjorde 16 framträdanden i a-laget, tillbringade förra säsongen med att utvecklas i Cagliari och har nu blivit en tillgång värd cirka 60 miljoner euro.

Det är svårt att utforma en mer effektiv spelarutvecklingstransaktion.

Men Palestra är inte ett undantag. Enligt uppskattningar från Calcio e Finanza, närmar sig Atalanta nu 800 miljoner euro i kapitalvinst från spelarhandel under Percassi-eran. Mer än 500 miljoner euro av detta har genererats sedan 2021.

Tänk på löpande bandet.

Rasmus Højlund anlände från Sturm Graz och såldes till Manchester United ett år senare. Cristian Romero anlände från Juventus innan han slutligen producerade en enorm vinst genom Tottenham. Teun Koopmeiners köptes från AZ och såldes till Juventus.

Dejan Kulusevski, Franck Kessié, Amad Diallo och många andra passerade genom samma maskin.

Sedan finns det spelarna som Atalanta faktiskt producerade.

Palestra representerar därför ytterligare en extraordinär kapitalvinst från Atalantas utvecklingssystem.

Atalanta har inte uppnått detta genom att agera som en nödställd säljande klubb. De har samtidigt kvalificerat sig upprepade gånger för Europa, vunnit Europa League, byggt ut sin arena och etablerat sig som en av Italiens starkaste idrottsorganisationer.

Spelarhandel har finansierat sportsliga ambitioner snarare än ersatt dem.

Det är skillnaden mellan en klubb som ibland säljer spelare bra och en genuin handelsmodell.

Rekrytering identifierar undervärderad talang, coachning ökar dess värde, möjligheter i förstalaget ger bevis, europeiska tävlingar ger exponering, försäljningar kristalliserar vinsten och pengarna återvinns sedan in i nästa generation.

Vår bransch spenderar enorma mängder tid på att prata om övergångsutgifter men Atalanta visar varför det mer avslöjande numret ofta är avkastning på övergångsinvesteringar. Få klubbar har varit bättre på det.

En amerikan har precis köpt 40 % av Legia Warszawa

En annan amerikansk investerare har tagit sig in i europeisk fotboll.

Denna gång har han dock inte köpt i England, Frankrike eller Italien. Han har begett sig till Polen.

Michael Gorzynski, en amerikansk entreprenör och investerare med polskt arv, har förvärvat 40 % av Legia Warszawa och blivit ordförande i klubbens styrelse.

Den nuvarande ägaren Dariusz Mioduski behåller 60 %, kvarstår som majoritetsägare och fortsätter som VD för styrelsen.

Denna affär är inte bara Gorzynski som köper några av Mioduskis aktier och ger den nuvarande ägaren en check.

Den kombinerar tre element – nya Legia-aktier utgivna genom en kapitalökning; befintliga aktier köpta från Mioduski och en aktieägarlån-facilitet för att finansiera klubbens löpande verksamhet. Med andra ord går en del av kapitalet faktiskt in i Legia.

Klubben säger att transaktionen kommer att stärka balansräkningen, minska skulderna och öka möjligheten att investera, vilket är lägligt eftersom Legia är precis den typ av europeisk fottbollstillgång som internationella investerare i allt högre grad börjar förstå.

Den dominerar en storstadsmarknad och Warszawa har en befolkning som närmar sig två miljoner. Legia har också en av Polens största supporterbaser, en modern kommunal arena som öppnade i sin nuvarande form 2010, och regelbunden tillgång till UEFA-tävlingar.

Ändå är kostnaden för att förvärva en betydande andel dramatiskt lägre än priset för att köpa en jämförbar sportinstitution i en av Europas fem stora ligor.

Utmaningen är intäkter. Polsk inhemsk TV och kommersiell inkomst kan inte mäta sig med England, Tyskland, Spanien eller Italien.

Det gör europakvalificering och spelarhandel oproportionerligt viktigt, men det kan också vara investeringstesen.

Om europeisk fotboll blir ännu mer internationell kommersiellt, och UEFA-tävlingar fortsätter att fördela större summor bortom de största ligorna, blir värderingsgapet mellan klubbar som Legia och västeuropeiska motsvarigheter alltmer intressant.

Gorzynski har köpt tillräckligt mycket av Legia för att det ska spela roll och, avgörande, har han satsat kapital bakom vadet.

Crystal Palace har vuxit ur Selhurst Park. Nu kommer 200 miljoner pund-frågan

Crystal Palace har tillbringat stora delar av det senaste decenniet med att transformera nästan allt utom sin arena.

Klubben har etablerat sig i Premier League, investerat kraftigt i sin akademi och träningsinfrastruktur, vunnit FA-cupen och därefter UEFA Conference League, och lockat till sig några av de rikaste investerarna inom amerikansk sport.

Selhurst Park innehåller däremot fortfarande en huvudläktare som byggdes 1924. Det håller äntligen på att förändras.

Efter år av planering, förseningar och eskalerande byggkostnader, har Palace påbörjat det fysiska arbetet som krävs för en ombyggnation som kommer att öka Selhurst Parks kapacitet från cirka 26 000 till mer än 34 000.

Den befintliga huvudläktaren rymmer cirka 5 200 supportrar. Dess ersättare kommer att rymma 13 500, fördelat på tre våningsplan, och inkludera betydligt utökad företagsgästfrihet vid sidan av en ny klubbshop, museum och café.

Ekonomin i projektet har förändrats avsevärt sedan Palace först föreslog det. När ombyggnaden presenterades 2017 var den förväntade kostnaden cirka 75 miljoner pund. År 2022 hade den fördubblats till cirka 150 miljoner pund efter pandemin och ökade byggkostnader.

Mer färska uppskattningar tyder på att den slutgiltiga notan nu kommer att överstiga 200 miljoner pund. Det låter enormt för ett projekt som lägger till ungefär 8 000 platser, även om platserna i sig inte är huvudpoängen.

Modern Premier League-arenaekonomi styrs i allt högre grad av vad klubbar kan sälja runt dessa platser i form av gästfrihet, upplevelser och evenemang på icke-matchdagar. De blir företagsutrymmen som kan generera intäkter under hela veckan snarare än på 19 Premier League-eftermiddagar varje år.

Det är där Selhurst Park ser ut som en anomali.

Palace har ockuperat arenan sedan 1924 och har nu tillbringat 13 säsonger i rad i Premier League, men dess fysiska infrastruktur har inte utvecklats i samma takt som fotbollsverksamheten runt omkring.

Ombyggnaden representerar därför mer än en kapacitetsökning. Det är ett försök att stänga en del av det kommersiella gapet som separerar Palace från klubbar med jämförbara sportsliga ambitioner men betydligt mer produktiva arenor.

Tajmingen är särskilt intressant eftersom Palace själva har blivit betydligt mer värdefulla.

Woody Johnson, ägare av NFL-laget New York Jets, förvärvade 42,92 % av Palace 2025 efter att ha köpt John Textors andel. Transaktionen värderade klubben till cirka 550 miljoner pund, enligt efterföljande rapportering.

Johnson anslöt till en ägargrupp som redan inkluderade amerikanska investerarna Josh Harris och David Blitzer vid sidan av ordförande Steve Parish.

I juni rapporterade The Financial Times att Harris och Blitzer undersökte en försäljning av sitt sammanlagda innehav på 30 %, där även andra möjligheter att få in nytt kapital i Palace övervägdes.

Det gör arenan särskilt relevant för alla diskussioner om Palace framtida värde.

Palace röjer äntligen hindren som förhindrade att infrastrukturen byggdes. Klubben slutförde förvärvet av sex grannhus på Wooderson Close i januari. Rivningen påbörjades i juni.

De har också nått en överenskommelse med Sainsbury's om mark som krävs från stormarknadens intilliggande parkeringsplats, samtidigt som omklädningsrum, elektrisk infrastruktur och andra faciliteter flyttas för att tillåta att byggandet fortsätter medan Selhurst Park förblir i drift.

Palace kan inte helt enkelt stänga Selhurst Park i två år och bygga om den. Den nya strukturen designas runt den befintliga huvudläktaren så att arenan kan fortsätta vara värd för matcher under byggtiden.

När den är klar bör dock ekonomin för Selhurst Park se väldigt annorlunda ut. Ytterligare 8 000 åskådare under 19 Premier League-hemmamatcher enbart representerar mer än 150 000 extra biljetter tillgängliga varje ligasäsong innan cupmatcher beaktas.

Att konvertera en hundra år gammal läktare till premiumlager som är lämpligt för en av de rikaste fotbollstävlingarna i världen kommer att vara den större vinsten.

I åratal har Palace arena troligen lagt ett tak för den kommersiella utvecklingen av klubben och det extraordinära är att Palace har fortsatt att växa ändå.

Nu börjar fotbollsklubben och infrastrukturen omkring den äntligen komma ikapp varandra.

Spanien har börjat köpa spelare igen

Något förändrades tyst i Spanien i somras.

LaLiga-klubbar spenderade 748 miljoner euro på spelare.

Den siffran är inte särskilt anmärkningsvärd med Premier League-mått mätt, engelska klubbar spenderade faktiskt flera gånger så mycket.

Det som spelar roll är vad som hände på andra sidan huvudboken. Spanska klubbar genererade bara 485 miljoner euro från försäljningar när de ett år tidigare hade genererat nästan 680 miljoner euro.

Det innebär att LaLiga rörde sig från något som närmade sig jämvikt på övergångsmarknaden mot cirka 263 miljoner euro i nettoförbrukning.

Det kan vara en tidig indikation på en förändrad cykel. Under större delen av perioden efter pandemin förknippades spansk fotboll med ekonomiska begränsningar.

Barcelonas problem var den mest spektakulära manifestationen, men LaLigas truppkostnadskontroller tvingade klubbar genom hela tävlingen att tänka noggrant på registreringar, löner och övergångsutgifter.

Spanien blev en marknad där klubbar sålde innan de köpte, men det senaste fönstret ser annorlunda ut.

LaLigas utgifter på 748 miljoner euro placerade den fortfarande på fjärde plats bland Europas stora ligor, efter England, Italien och Tyskland, men minskningen i intäkter från utgående övergångar innebar att spanska klubbar genererade betydligt mindre från spelarförsäljningar samtidigt som de ökade sina utgifter.

FIFAs internationella data pekar i samma riktning. Spanska klubbar spenderade 940 miljoner US-dollar på internationella övergångar under mittårsperioden och tog emot 773 miljoner US-dollar, samtidigt som antalet inkommande internationella övergångar ökade med 28 %.

Det betyder inte att spansk fotboll plötsligt har återhämtat den köpkraft den besatt före pandemin. Det har den inte.

Premier League förblir i ett annat finansiellt universum, men spelarmarknader är relativa.

Om spanska klubbar kan behålla värdefulla spelare samtidigt som de blir något mer aggressiva köpare, förstärks effekten. Trupperna blir starkare, klubbar blir mer konkurrenskraftiga i Europa, spelare blir därefter mer värdefulla och ligan blir mer attraktiv kommersiellt.

Under flera år handlade berättelsen om spansk fotbolls övergångsmarknad om vad dess klubbar inte längre hade råd med. Låt oss se om den perioden börjar ta slut.

Källor

FIFA — Mid-Year Transfer Snapshot 2026

L'Équipe — Waldemar Kita säger att Nantes har tre förvärvsförslag

Calcio e Finanza — Atalanta närmar sig 800 miljoner euro i kapitalvinst under Percassi-eran

ANSA — Marco Palestra slutför övergång till Chelsea

Legia Warszawa — officiellt tillkännagivande om Gorzynski-investering — detta är i huvudsak allt du behöver för själva transaktionen. Det bekräftar Michael Gorzynskis 40-procentiga andel, att Dariusz Mioduski behåller 60 %, att Gorzynski blir styrelseordförande och att Mioduski kvarstår som VD för styrelsen.

Crystal Palace — officiell sida för ombyggnad av huvudläktaren

The Stadium Business — Kostnad för ombyggnad av Selhurst Park överstiger 200 miljoner pund

Financial Times — Crystal Palace-aktieägare utforskar försäljning

Palco23 — LaLiga sommarövergångsutgifter 2026 — källa för 748,03 miljoner euro spenderade och 484,65 miljoner euro mottagna, jämfört med 734,30 miljoner euro spenderade och 679,90 miljoner euro mottagna sommaren innan. Den stöder också att LaLiga rankas fyra för utgifter efter Premier League, Serie A och Bundesliga. Palco23 identifierar sitt underliggande dataset som Transfermarkt.